Sorg och saknad

Tanken med bloggen är att jag ska kunna ventilera lite, att den ska fungera lite som en öppen dagbok så att nära och kära ska kunna se vad som händer i våra liv. Men den är mest till för min egen skull. Och jag brukar för det mesta skriva om roliga saker, men nu är det ju så att livet inte alltid är så roligt alla gången och det har jag smärtsamt fått erfara flera gånger.

Igår hade jag en riktigt ledsen dag, jag fungerade knappt alls, natten till söndagen (igår) så drömde jag väldigt väldigt verkligt. Drömde om min mamma, drömde att hon fanns hos oss igen och att hon fick träffa sitt barnbarn och Madelene fick äntligen träffa sin mormor. Mamma höll lilla Madelene i famnen så som en mormor ska göra och gosade flera timmar. När jag sedan vaknar upp blir jag snabbt smärtsamt påmind om att mamma inte längre finns bland oss. Och jag saknar henne så mycket så det gör ont i hjärtat. Hon kommer aldrig mer tillbaks och hon kommer aldrig få uppleva sina barns stora händelser i livet som student, bröllop, barnbarn, dop mm. Det var jobbigt att gifta sig utan mamma och ännu jobbigare att bli mamma själv utan att ha sin egen mamma hos sig. Livet är bra orättvist och det är jobbigt att vara så ledsen samtidigt som jag är världens lyckligaste som har en underbar man, en helt underbar dotter och en fantastisk familj. Men mamma saknas och det får vi tyvärr lära oss att leva med, men kommer alltid sakna henne något enormt. Det är nu snart 5 år sedan hon rycktes bort från oss och på något konstigt vis har livet gått vidare, men VARFÖR ska man behöva vänja sig vid ett liv utan sin mamma i så unga år?

Jobbigt inlägg att skriva och tårarna rinner så jag knappt ser skärmen men det är skönt att lätta på hjärtat ibland. Precis som det kändes bättre när jag pratade med Martin igår och bara lät tårarna rinna och det kändes bättre efteråt. Jag ska vara så stark för alla hela tiden och ibland rinner bägaren helt enkelt över. Igår så undrade en kompis på facebook varför jag va ledsen och förklarade då läget, när jag kollar min sida en liten stund senare så ser jag att en gammal lärare till mig har kommenterat min status och hon skriver "Jag kommer alltid att minnas din mamma, Martina. Kram", jag blev jätterörd när jag läste detta och tårarna rann igen. Försöker tänka att hon ser ner på oss och vakar över oss från ett litet moln eller något. Men det är så fel, hon skulle ju varit här med oss istället.