Saknad

Idag är det sex år sedan min älskade mamma rycktes bort från oss, en mörk och jobbig dag. Kan inte fatta att det gått sex år. Saknaden är enorm och det går inte att beskriva med ord hur jag känner i hjärtat, men det gör ont och det är som ett stort hål med något som saknas och aldrig kan fyllas igen. Det är söndag idag och det där ofattbara hände också en söndag, det har alltså tagit 6 år för den 20 februari ett bli en söndag igen. Kommer nog aldrig glömma samtalet jag fick av pappa när jag var i Polen och väntade på att få gå på båten. Kändes som golvet bara försvann under fötterna på mig, det fick bara inte vara sant. Och så var jag så långt hemifrån. Så många tankar som snurrade i huvudet och jag fattade ingenting. VARFÖR är frågan jag ställt mig så många gånger men aldrig fått svar på och kommer aldrig få svar på. 

Jag saknar min mamma så oerhört mycket! Blir så ledsen när jag hör eller läser om andra som ska ut och göra saker med sin mamma, eller när barnen ska få träffa sin mormor. Det gör extra ont då för Madelene kommer aldrig få träffa sin mormor och lära känna henne, så underbar som hon var. Tänk så mycket kul vi kunde haft nu allihopa, tjejdagar med shopping eller bara få sitta i mormors knä när hon läser en saga, tänk att bara kunna få en kram av mamma. Jag blir så avundsjuk på andra som har det, det är inte meningen att känna så men jag vill också ha det men vet att jag aldrig kommer få det. Drömmer ofta om det och vaknar alltid lika tom och ledsen efter en sån dröm. Tänk om jag kunde få träffa mamma igen, och Madelene sin mormor. Varför ska livet vara så fruktansvärt orättvist???

Blir inget mer skrivit nu för nu kan jag inte längre se skärmen för alla tårarna, men undrar om jag någonsin kommer fatta vad som egentligen hänt. Mamma du är älskad och så otroligt saknad ♥