Barnomsorg

Känner mig minst sagt uppgiven just nu och igår var allt så mycket bättre, tänk så fort ett samtal kan förstöra allt. När Mikael vilade middag igår så passade jag på att ringa till min gamla arbetsgivare för att se lite hur möjligheterna ser ut att få komma tillbaka och jobba lite timmar eventuellt många timmar. Efter samtalet skickade jag ett mail till personen som ringer in timmisar och det tog inte lång stund förrän jag fick ett svar tillbaka att han ville träffa mig och se hur jag kunde arbeta. Så igår var jag där och fick ett introduktionspass och en natt jag ska jobba lite längre fram. Känns ju bra att komma in i det igen, kul att komma igång att börja jobba. Trodde jag ja, jag som hade hoppats kunna gå in och jobba många dagar kommer nu tvingas säga nej till jobb på grund av att kommunen inte har kunnat fixa plats till min som på det dagis jag vill ha honom.

Eftersom jag redan har ett barn på dagiset bara ett stenkast från huset vill jag ju självkart ha sonen där också. När han var ett halvår gammal så ställde jag upp honom i kö. Tidigare än ett halvår innan kan man tydligen inte ställa i kö. Valde bara ett alternativ (samma som storasyster) men nu har han för en tid sedan fått plats på ett annat dagis. Ett dagis som ligger 3 km bort och i andra änden av byn. Detta kan kanske tyckas vara ett lyxproblem men för mig innebär det att jag inte kommer kunna jobba. Dagis öppnar inte förrän kl 6.30, jag börjar strax efter 7.00 och jag har en resväg på 20 minuter (minst). Jag lyckas i alla fall inte få ihop den ekvationen. Det blir tajt med tid bara att köra och lämna barn på ett ställe men att lämna på två ställen blir ju omöjligt.

Tanken är ju att vi ska arbeta, tanken är också att vi ska skaffa familj och få barn. Men hur ska vi kunna jobba om inte barnomsorgen funkar. Och jobben växer minsann inte på träd så har man ens fått timtjänst på ett ställe så gäller det att ta chansen. En chans som jag nu ska tvingas tacka nej till. Det är i mina ögon helt galet. Och jag är så arg och förbannad så det är inte klokt, känner mig uppgiven och vet inte vad jag ska göra härnäst.