Denna tiden på året...

...är alltid väldigt jobbig för mig. Februari är en jobbig månad för mig, visserligen fyller jag år i början på månaden men sen är det mest mörkt. Idag står det att det är den 20 februari i kalendern och det är det mörkaste datumet som finns. För 8 år sedan gick min mamma plötsligt bort, helt plötsligt utan sjukdom och helt oväntat, 8 år sedan!! När jag säger det eller skriver det så låter det så otroligt och jag kan inte fatta att det gått så lång tid, jag kan inte fatta att jag varit utan min mamma i 8 år, har varit utan henne i en evighet och inte blir saknaden mindre eller lättare heller. Just idag är det en mörk dag för mig, är så otroligt ledsen och bitter över hur fruktansvärt orättvist livet är. Min mamma skulle ju alltid finnas här hos mig men så blev det så fel. Alldeles för tidigt rycktes hon bort, hon hann inte ens fylla 42 år, det är alldeles alldeles alldeles för tidigt. Blir så ledsen när jag tänker på allt vi missar att gå igenom tillsammans, jag fick inte ha min mamma vid min sida på min student, jag hade inte henne med mig på mitt bröllop, jag fick inte köpa en mugg till min mamma där det står "Världens bästa mormor" som vi gjorde till de andra när vi avslöjade att vi skulle ha barn. Det har varit jävligt tufft att bli mamma själv och inte ha min egen mamma nära till hands. Mina barn kommer aldrig få träffa sin mormor och hon kommer aldrig få hålla mina barn i sin famn, krama om dom och tala om för dem hur fina de är. Och det gör så ont i mig, det gör ont i mitt hjärta hela tiden.

De sägs att tiden läker alla sår och att det blir bättre med tiden, Men jag vet att det inte är sant, jag vill inte att det ska läka. Jag vill minnas, jag vill aldrig glömma! Jag har så svårt för att skriva om detta, tårarna bara rinner ner för mina kinder och jag ser knappt vad jag skriver på skärmen. Madelene kommer och tittar på mig och förstår inte alls varför jag är ledsen. Hon frågar om jag har ont i magen men jag svarar henne att jag har ont i hjärtat för att jag saknar min mamma. Hon tröstar mig och hämtar sin filt till mig. Å så kommer det dåliga samvetet över mig för att jag sitter och gråter. De underbara kramar och pussar jag fått precis de värmer mitt hjärta nått oerhört men den jag allra mest behöver en kram av just nu är min mamma, min mamma som inte finns hos mig mer. Saknar henne mer än vad som går att beskriva med ord och jag förstår inte hur jag ska klara mig resten av livet utan henne, jag har ju knappt klarat mig så här långt.

Är så glad att jag har min man och mina barn, min underbara familj, min pappa och mina fina systrar. Hade jag inte haft alla dem så hade jag gått under för längesedan.

Mamma med alla sina töser! Älskar dig mamma ♥

#025